Publicerad: 11 april 2024 kl 15:25

Foto: Christoph Vohler

Av Janne Mattsson

Den 26 april släpper Accept sitt nya album "Humanoid" och därefter väntar spelningar, spelningar och spelningar. Till sommaren på Skogsröjet i Rejmyre och i november i Göteborg, Skövde, Karlstad och Stockholm. Tillsammans med gitarristen Wolf Hoffmann snackar vi spelningar, festivaler och hur man som känd gitarrist ser band inkognito.

Eftersom du inte hade kontakt med hårdrocksvärlden på så många år och inte går på gig längre heller, när andra musiker kommer fram till dig på festivaler låtsas du om att veta vilka de är?

- Lysande fråga, fullkomligt lysande! utbrister gitarristen Wolf Hoffmann. Svaret är ja, det gör jag, haha! Jag vill inte verka otrevlig och fråga vem personen i fråga är så jag spelar helt enkelt med för enkelhetens skull. Det finns ingen anledning för mig att ljuga, jag träffar så ofantligt många personer när jag väl går någonstans att jag omöjligt kan komma ihåg dem alla. Det är pinsamt men jag har ett dåligt personminne. Det gäller inte bara musiker utan journalister med. Ibland har jag inte känt igen journalister som sedan berättat att vi gjort 14 intervjuer under de senaste 10 åren, det om något är genant. Jag vet ju innerst inne att det är en person jag borde känna igen men nä, det blir blankt. Nu gör jag kanske 300 intervjuer per skiva och jag tror att det är en förlåtande faktor, samtidigt vet jag med mig att det är någonting jag måste bli bättre på. Är jag bara artig och lyhörd brukar det lösa sig. I samma andetag vill jag också säga att jag inte förväntar mig att någon ska veta vem jag är. Därför brukar jag alltid presentera mig det första jag gör. Det är lustigt att jag kan möta fans som berättar om att vi snackades vid i Essen 1983 och sedan tror de att jag ska komma ihåg det. Ja jösses... Hur många har jag inte skakat hand med sedan dess, haha! Blir det för mycket brukar jag dra upp huvan och sätta på mig solglasögon, då kan jag röra mig fritt på festivaler och stå i publiken och se band som jag vill se, som Judas Priest.

När vi ändå snackar om gig, på senaste turnén fick sångaren Jason McMaster från Dangerous Toys hoppa in och täcka upp för en sjuk Mark Tornillo på ett par gig. Hur var det?

- Det var kul som fan! Eller ja, det var så klart trist att Mark var sjuk men vad ska jag säga. Okej, det var som att vara otrogen mot Mark men det var kul för alla inblandade parter och vi gillade att ha Jason med oss under de här tre spelningarna. Allting var plötsligt lite extra spännande igen för vi är alla vana vid hur vi ska röra oss med Mark på scen, vad han ska säga och vad han ska göra. Jason följde ett helt eget mönster och vi fick vara på tårna lite extra. Om han är på speed dial utifall någonting händer igen? Kanske det, haha! Roligast av allt var dock att se dem båda på scen tillsammans för under Jasons sista gig med oss delade de på uppgiften. Mark blev frisk snabbare än väntat och Jasons flygbiljett hem var bokad till ett datum längre fram så för att han inte skulle sitta sysslolös delade det på ett och gjorde flera duetter. Det var ett grymt gig!

På det första giget Mark missade var det dock du och resten av killarna i bandet som delade på sången. Det måste ha varit ännu mer speciellt.

- Inte fan lät de mig sjunga. Jag kan inte ens texterna till våra låtar, haha! Hur Mark kan minnas alla ord kommer jag aldrig att kunna förstå. Jag kan på min höjd de ord jag ska sjunga i en refräng, inte ett ord mer än det. Det giget kommer jag alltid att minnas för vi klev ut på scen och förklarade läget och sa att Mark var sjuk så antingen kunde vi ställa in och betala tillbaka pengarna eller så kunde vi köra på ändå och ha en kul kväll tillsammans. Fansen valde det sistnämnda alternativet, så klart! Basisten Martin Motnik sjöng ett par låtar, trummisen Christopher Williams likaså och jag tror till och med att gitarristen Philip Shouse tog ton. Roligast av allt är att vi lirar med in-ears och alla vill inte alltid höra de andras röster i dem så ibland skrek alla på efter bästa förmåga utan att veta att någon annan redan sjöng för fullt. Jag som har allting i mina monitorer hade det svettigt just då, haha!

Philip Shouse är ersatt av Whitesnakes Joel Hoekstra under våren och sommarens gig. Varför behöver Philip ens ersättas när du har varit ensam gitarrist i Accept tidigare och dessutom redan har uppbackning av Uwe Lulis (ex-Grave Digger)?

- Phil hade redan en annan turné bokad och kunde inte avboka den. Han erbjöd sig till och med att lämna Accept för en permanent ersättare men vi vill inte ha en permanent ersättare - vi vill ha Phil! Han är numer vår permanenta gästgitarrist i stället och kommer medverka när han kan. Det är därför han inte står som medlem i skivhäftet till "Humanoid" även om han medverkar på skivan. På svaret varför vi är tre gitarrister så är svaret för att jag gillar det. Vi behöver inte vara tre stycken men det är roligare att vara tre stycken. Varför lotten föll på Joel är tack vara den gamla Accept-trummisen Michael Cartellone, det var han som föreslog att jag skulle fråga vad Joel hade för sig under sommaren.

Kommer Joel ta Uwes plats längst bak på podiet vid trummorna och Uwe kliva fram i ljuset igen, eller kommer Joel att ta Phils plats längst fram med dig?

- Han kommer ta Phils plats. Uwe hade en förfärlig olycka med sin motorcykel för ett par år sedan som trasade sönder hans ben. Efter att läkarna hade lyckats lappa ihop det igen var det inte lika långt som hans andra ben så de fick sträcka ut det till rätt längd. Grejen han hade på benet, det var som att se något från Frankenstein! Stackars Uwe, vilken jäkla smärta. Det är i alla fall därför han står mest i bakgrunden, han kan inte ösa på lika mycket i fronten som vi andra. Sedan är det lite mer ordning i kaoset också om det är tre personer i fram och tre i bak.

Uwe Lulis lirade som bekant i Grave Digger tidigare och när han slutade blev relationen mellan honom och sångaren Chris Boltendahl minst sagt frostig. I december gästade Chris er under ert gig i Köln. Hur kom det sig?

- Vi gjorde flera spelningar tillsammans med Grave Digger i Sydamerika under hösten och det verkar som om de båda försonades under den tiden. Vad deras osämja beror på vet jag inte och det är inte min sak att veta heller. När vi ändå skulle spela i Köln, där Chris bor, föreslog vi att han kunde komma och gästa oss på ett par låtar som en kul grej och han nappade på det direkt. Fansen ska inte alltid veta vad de kan förvänta sig av ett Accept-gig. Resultatet blev mycket lyckats och jag kan se oss bjuda in gäster till fler gig i framtiden. Om jag hade koll på Grave Digger sedan tidigare? Nä, det kan jag inte säga. Jag hade hört namnet tidigare och vet att de drog igång på 80-talet men inte mer än så. Jag kikade lite på dem från sidan under en av spelningarna och fann att det var riktigt bra heavy metal. Det var så tanken på att ha Chris som gäst föddes.