BESTÄLL HÄR!

Iron Maiden-väggkalender för 2022 i #8 i augusti

Cliff Burton-minnesposter i #9 i september

Tidningen hemskickad varje månad

Minst 88 extrasidor varje år jämfört med lösnummer

1 KR FÖRSTA MÅNADEN
DÄREFTER 69 KR/MÅN
INGEN BINDNINGSTID
BETALA MED KORT

Ditt första nummer blir Sweden Rock Magazine #9 som kommer i juli.

I augusti får alla prenumeranter en stor Iron Maiden-väggkalender för 2022 helt utan kostnad.
Gäller både nya och befintliga prenumeranter.

Här kan du minnas hur det var när Iron Maiden spelade på Sweden Rock Festival sommaren 2018.

Carl Linnaeus skrev då denna lyriska konsertrecension:

Iron Maiden 
Betyg: 9 av 10

Varje år kryllar det av Iron Maiden-tröjor på festivalen. Varje år dånar gruppens musik från både camping och nasare. Nu när bandet för första gången intar Norje känns det därför lika självklart som luften man andas. Turnén som britterna är ute på kallas "Legacy of the beast" och den visuella inramningen är löst inspirerad av mobilspelet med samma namn där krig, himmel och helvete utgör den växlande scendekoren. Redan under UFO:s "Doctor doctor" - låten som blåses på i PA:t innan konserten - ställer sig ett par soldater i givakt på den kamouflageklädda scenen. Ett Spitfire-plan seglar sedan fram över trumsetet under Winston Churchills "We shall fight on the beaches"-tal. Inte en enda ton har framförts och man vet redan att något magiskt väntar. Ribban har lagts högt. Otroligt högt. Ändå saxar Iron Maiden elegant över den.

När sångaren Bruce Dickinson gör entré till "Aces high" iförd en lite fånig pilotmössa gör han sig förtjänt av smeknamnet "The Air Raid Siren" (flyganfallsirenen). Tonläget i "Where eagles dare" är skoningslöst. Om man blundar när han tar ton i den makalösa "Revelations" eller det avdammade guldkornet "Flight of Icarus" - som innan denna turné inte framförts på 32 år - kunde turnén lika gärna ha hetat "World slavery" och utspelat sig 1985. Och sångaren är lika spänstig som då. Bruce Dickinson kan inte vara mänsklig.

Mänsklig är uppenbarligen gruppens ålderman Nicko McBrain, som fyllde 66 år för två dagar sedan och som emellanåt slarvar mer än lovligt bakom trummorna. Han gör det ändå på ett sådant sätt att det lustigt nog har blivit en del av hans spelstil. Och viktigast av allt - sextetten är så hopspelad att det som helhet fungerar.

Mellansnacket hålls kort. Den enda riktiga låtpresentationen hör till konsertens nästa utropstecken - "The clansman". Senast den framfördes i Norje var när gruppens före detta sångare Blaze Bayley gjorde det 2014 och dessförinnan inför en liten men entusiastisk publik 2009, då det gränsade nästan till gåshud. Nu är det så mäktigt att både tid och rum försvinner. Steve Harris plockar på en akustisk bas medan Bruce gör en sorts improviserad keltisk dans. Det är charmigt med uppsluppenhet hos ett band som ger en konsert inför 35 000 åskådare. Lika avslappnat är det under slutet av "The trooper" när det soldatklädda jättemonstret Eddie lämnar scenen med en runkgest åt Bruce - som i att kalla honom en "wanker".

Kamouflaget avlägsnas. Ljuskronor sänks ned framför ett stort rosettfönster som är en av alla backdrops som på ett effektfullt sätt illustrerar sjoket av låtar med religiöst tema. Scenshowen är imponerande. Inte bara för dess grandiosa storlek, utan även för att den är så genomtänkt och fungerar i perfekt symbios med låtmaterialet.Det finns ett naturligt flyt under de 100 fängslande minuter som bandet står på scenen. Under konsertens gång har folk vrålat med i prick varenda låt och nästan överröstat bandet på scenen. Och då har jag ändå inget att klaga på ljudet som har varit perfekt. Iron Maiden och Sweden Rock Festival. Som skapta för varandra. 

CARL LINNAEUS

BESTÄLL HÄR!